Ibland önskar jag att jag var ett litet barn som inte märkte någon ondska på denna jord. Där ens djupaste sorg var när man trillat och skrapat upp knäna. Jag önskar att jag inte hade behövt oroa mig för att regndropparna ska falla. Jag önskar att jag var evighetens hopp. Jag önskar att jag var ett barn, ett oskyldigt och ovetande barn, dit ingen ondska skulle kunna nå. Men jag har insett under mina 20 år att man växer med åren och nu är livet som ett aprilväder. Ibland för jäkla bra men ibland även ett riktigt ruskväder. Det där riktiga ruskvädret behövs också det. För jag tror inte att någon människa på denna jord kan se framgångar om man inte först går igenom motgångar. Själv behöver jag lära mig att förutspå mina ruskväder och ta mig till solskenet.



USA 2010

Sist jag var inne på spoti hade jag världens bästa spellista. Det var då, nu har jag inte ens någon! Allt är borta förutom jävla Uffe!! Whata?

Jag är tom förutm min hals som är fullproppad av mina halsmandlar som är jäkligt svullna. Kändes som om jag andades genom ett sugrör när jag vaknade så blev hemma från jobbet idag och imorgon. Hoppas på att kunna gå på torsdag för vi har p-möte sen på kvällen som jag skulle behöva gå på. Bara det inte är halsfluss för jag orkar inte penicillin igen.

Jag kunde inte ana att någonting så litet kunde göra så ont att mista och behöva släppa taget om. Jag kunde inte ana hur ont det skulle göra när jag höll om honom och kände hur han sakta bara föll ihop över mig. Jag kunde inte ana hur svårt det skulle vara att höra på läkarens pladder. Och kunde heller inte ana hur svårt det skulle vara att öppna dörren och gå ut därifrån som om ingenting hade hänt. För någonting har hänt. För mig är det här stort, väldigt stort. Svårt, väldigt svårt. Jag saknar honom redan. Min lilla gris! Vi hade delat nästan varje dag tillsammans i 13 år.

Min bästa vän är borta, kvar i min hand vilade en tung, kall, svart och helt underbart vacker tass.

Ludde är allvarligt talat det busigaste djur jag någonsin stött på. Han var Alltid glad. Han hade bara tre känslestadium, glad, gladare och gladast. Bilen var hans favoritplats, så fort vi var på väg någonstans rymde han ut och tröck sig mot bilen för att han så gärna ville följa med. Inte för att han älskade att åka bil utan för att han älskade att vara med oss. Så fort jag var ledsen förstod han det och la sig bredvid mig i min säng och tryckte sin blöta nos under min arm och slickade mig i ansiktet. Jag har aldrig haft sådana här band med något djur någon gång förut. Han var så full av liv och energi att det inte går att beskriva.