Jag kunde inte ana att någonting så litet kunde göra så ont att mista och behöva släppa taget om. Jag kunde inte ana hur ont det skulle göra när jag höll om honom och kände hur han sakta bara föll ihop över mig. Jag kunde inte ana hur svårt det skulle vara att höra på läkarens pladder. Och kunde heller inte ana hur svårt det skulle vara att öppna dörren och gå ut därifrån som om ingenting hade hänt. För någonting har hänt. För mig är det här stort, väldigt stort. Svårt, väldigt svårt. Jag saknar honom redan. Min lilla gris! Vi hade delat nästan varje dag tillsammans i 13 år.

Min bästa vän är borta, kvar i min hand vilade en tung, kall, svart och helt underbart vacker tass.

Ludde är allvarligt talat det busigaste djur jag någonsin stött på. Han var Alltid glad. Han hade bara tre känslestadium, glad, gladare och gladast. Bilen var hans favoritplats, så fort vi var på väg någonstans rymde han ut och tröck sig mot bilen för att han så gärna ville följa med. Inte för att han älskade att åka bil utan för att han älskade att vara med oss. Så fort jag var ledsen förstod han det och la sig bredvid mig i min säng och tryckte sin blöta nos under min arm och slickade mig i ansiktet. Jag har aldrig haft sådana här band med något djur någon gång förut. Han var så full av liv och energi att det inte går att beskriva.