Ibland önskar jag att det inte fanns några krav eller ideal. Alla människor skulle må bättre och vara gladare då. Jag önskar att idealet var att man skulle vara glad och må bra på insidan istället för att vara snygg, smal och socialare än alla andra. Det kommer alltid att finnas fel på människan, fel som går att reparera och fel som det inte går att göra något åt. Jag önskar att alla människor kunde ta sig tid och ork till att reparera det som går och acceptera de som ska finnas där. Vi är olika, smala, tjocka, avlånga, stora hit eller dit, bruna, bleka, röda, gröna men vad spelar det egentligen för roll?

Jag har aldrig riktigt varit den personen som brytt mig om hur jag ser ut eller vad jag har för fel och brister men nu på senaste tiden har jag alltmer börjat jämföra mig själv med andra. Personligen tror jag att vi påverkar varandra, vi sitter på tjejmiddagen och klagar över hur feta vi är och britta som väger 50 kilo säger att hon är fet och Klara på 70 kilo får då ångest. Vi alla önskar att vi bara kunde äta en fet jäkla semla utan att få ångest eller gå ut en kväll och slippa tänka på vilken dricka som gör mig fetast eller kunna köpa 2 liter cola och trycka i oss utan att behöva känna att vi nu säkert gått upp 2 kilo. Innerst inne vet jag att jag inte är överdrivet fet, eller förjäkla smal och jag är inte heller den finnigaste personen på jorden, blekaste, brunaste eller vad som helst. Det kommer alltid finnas komplex även om jag egentligen vet att jag inte är fulast på denna jord.

Vet inte vart jag egentligen ville komma men jag önskar att jag och alla runt omkring mig bara kunde vara nöjda med sig själva för vi alla är unika och speciella och har någon egenskap som någon annan väldigt gärna skulle vilja ha.