Jag vet inte riktigt vad jag känner just nu faktiskt. Eller jo, den här känslan i magen, den här underbara, kicklande suset som sprider sig med raket fart genom varje vrå i kroppen. Jag tror jag vet. Det är därför jag är så rädd. Det är annorlunda den här gången. Det är på riktigt. Jag önskar bara att du kan förstå, att du förstå att varje gång du ler blir den bubblande känslan större, förevigad stanna tiden denna vecka. Jag vill vara här för all tid. Jag vill att onsdag och alla dagar innan ska ske om och om igen. Vill att din hand ska krama min så hårt som den gjorde den kvällen. Vill inte att du ska släppa taget. Det är dessa små stunder som gör livet värt att leva. Jag har inga förväntningar alls eller jo, jag har en miljon förväntningar. Det kommer bli bäst!

Det är vid sådana här tillfällen man vet att man verkligen lever. Att livet är som det ska. Att drömmar kanske kan slå in trots allt.

the first day of the rest of my life!